a) För c:a 5% av alla barn kan det vara viktigt på vilket sätt man arbetar i samband med lästräning. Det innebär inte att det finns en metod som passar alla. Därför måste skolan undersöka vilken inlärningsstil barnet har och vilka inlärningskanaler som vållar problem. En del barn har ett svagt arbetsminne. När de försöker ljuda sig fram till ett ord så glömmer de ordningsföljden och gissar på ett ord kanske bara utifrån ett av ljuden. De har kanske lättare för att lära sig med hjälp av helordsläsning kopplat till bilder. Andra kan ljuda väldigt bra och hör direkt vilket ord det blir när andra ljudar, men de blandar visuellt samman olika bokstävers utseende. De kan ha problem med formkonstans, vilket man kan undersöka med Frostigs perceptionstester. Vissa kan inte känna igen ett ord även om det förekommer i 10 meningar efter varandra. Då kan ljudning vara nödvändig till en början.

b) Rabbla alfabetet. För barn som glömmer bokstävernas utseende eller namn så underlättar det om de får lära sig att rabbla alfabetet. Det kan göras med hjälp av gamla ramsor som ABCD, råttmor kokar te eller förstärka rabblandet med en melodi ex: "Blinka lilla stjärna där".
Det finns andra gamla ramsor som A är en apa, B är en bil o.s.v. som också är lätta att sätta en melodi till. När de sen kan bokstäverna från A-Ö kan de flesta börja skriva ord utan större problem. Bokstavsljuden tycker jag inte att man behöver lära barnen, ( jag vet att det är ett kontroversiellt påstående) men det lär de sig bäst själva genom att utgå från hela ord. Genom att titta på en bild med ljudenlig stavning ex. mål, så hör de flesta att det börjar med m-m-m. Om inte, får man ljuda åt dem. När de hör m-m-m, så associerar de till M och kan med hjälp av rabblingen hitta utseendet på sin alfabetsplansch. Det gör att de kan klara av att skriva ord med dessa enkla kompensatoriska knep och känner att de har klarat det på egen hand. Det stärker självförtroendet. En del barn måste börja med skrivandet innan de klarar av att börja läsa.

c) Får inte börja med ett misslyckande. Barnen får aldrig börja läsinlärningen med ett misslyckande. Det är viktigt att ta vara på överlämnandet från förskolan.
De flesta förskolor jobbar med "Bornholmsmodellen" eller liknande ljudtränings- lekar. "Fonolek" är ett enkelt och uppskattat fonologiskt test, utarbetat på LPC i Östersund och är ett bra redskap för att hitta riskzonsbarn, d.v.s. barn som har en svag fonologisk medvetenhet. För dessa barn är det viktigt att starten blir lekfull och på en nivå som de klarar av. Ett sätt är att sätta fast gem på bilder och fiska med ett " magnetspö". När de får upp bilden ska de identifiera första ljudet, associera till rätt bokstav och sätta bilden under den. En lek som brukar uppskattas. Leken kan efter ett tag varieras med att man istället sätter bilder på flanotavlan och ord får fiskas upp. De kan då med hjälp av första ljudet räkna ut under vilken bild ordet ska sättas.

d) Hjälp till självhjälp. Enkla korsord kan vara ett bra sätt att göra det första skrivarbetet inspirerande. Dels sätter det igång tankeverksamheten och ökar ordförrådet samtidigt som det hjälper barnen att se hur många bokstäver som ingår i varje ord. När ett barn frågar: " vad ska det stå här", kan man istället för att ge lösningen, svara: "om du löser det här ordet först så blir det nog lättare."
Om ett barn missuppfattar en bild är det viktigt att hålla med om att det ser ut som det, men att det kan vara något annat och ge vissa ledtrådar som gör att barnet upplever att det kommit på lösningen själv. Genom ett positivt förhållningssätt stärks barnets självförtroende och får dem att växa och börja tro på sin egen förmåga.

e) Stavelseträning. Något som de flesta dyslexipedagoger och forskare tycks vara överens om är att man ska träna barn i att se ord i stavelser. Vissa barn klarar inte att avläsa stavelser från början utan måste ljuda. Men målet bör vara det, eftersom det är lättare att minnas 3 stavelser och höra vilket ord det blir än att minnas 6-7 ljud och kunna organisera dem till ett ord.
Stavelseövningar kan göras med hjälp av handklappning, trummor och talkörer och genom att dela upp ord med att dra streck, klippa sönder och sätta samman ord eller genom ex. olika övningar Lexia. Jag brukar göra en lek som jag kallar brödlimpan. Jag ber barnen rita en bild som ser ut som en brödlimpa. Jag säger att om man köper en stor brödlimpa måste man frysa den i delar så att man kan äta färskt bröd varje dag. Sen klappar vi ordet för att höra hur många bitar det blir. Om de hör att det blir 3 bitar får de dela limpan med två röda streck så att det blir 3 bitar. Sen får de fundera på hur många skivor det blir av första biten. När de ljudat sig fram till svaret får de dra streck med en blå penna så de ser skillnaden mellan stavelser och bokstäver. När alla bitarna är bearbetade får de skriva en bokstav i varje "skiva". Stavelseträning är bra för både läsning och skrivning. Stavelserna hjälper barnen att höra var i ordet de befinner sig så att de inte tappar eller lägger till bokstäver. Många barn har nytta av att visualisera ord med hjälp av fingrarna. Det är en hjälp både för att räkna stavelser eller att bådvisuellt och taktilt uppleva hur många bokstäver varje ord har.

f) Visa med en sticka eller penna. Ett sätt att hjälpa barnen med läsningen är att med en smal sticka eller penna peka på vokalerna i orden. Då ser de
orden lättare i stavelser, som de sedan kan läsa ihop till hela ord




g) Helordsträning. Helordsträning kan bli en rolig lek i hemmet med hjälp av Lotto, Bingo, Memory och Domino som man kan köpa eller göra själv. Innan man spelar kan det vara bra att gå igenom vad olika bilder föreställer och att lägga upp dem i en rad på bordet. Låt sedan barnet lägga rätt ord under bilderna. Det är lättare att utgå från bilden och leta ord som börjar på rätt ljud än tvärt om. Ju fler ord ett barn känner igen direkt, desto bättre flyt i läsningen. När det går lätt med enkla ljudenliga ord kan man göra det svårare genom att välja ord som är så lika som möjligt. Ex. glas, glass, klass, kloss o.s.v.

h) Muntlig syntesträning. Ljuden upplevs för en del dyslektiska barn som oerhört abstrakta. De har svårt att dela upp ord i rätt antal ljud. Även vuxna läskunniga personer har ibland svårt för ljudprin-cipen. Låter man dem då istället säga bokstavsnamnen så kan de klara det bra. Det verkar som att de upplever bokstavsnamnen mer konkreta. Om man särskiljer ljuden för mycket i läsning så kan sammanljudningen bli ett sönderhackat stamningsliknande läte.
Då är det bättre att lära barnen "gummisnoddsmetoden". Med det menas att ljuden ska hållas kvar tills nästa ljud påbörjas så att ljuden går in i varandra. Då är det lättare att höra vilket ord det blir. Ex: m--u--s. Då måste man öva med ljudande konsonanter och vokaler. Ibland uppmanar jag barn som har svårt för att ljuda, att de istället ska se på orden tyst och säga hela ordet när de ser vad det står. Jag tycker att det alltid är viktigt att de uttalar hela ordet även om de ljudat det rätt. Det är först i samband med uttalet av hela ordet som man kan höra om de uppfattat det rätt. Om inte brukar det märkas genom felaktig betoning.





Val av bok är väsentligt. Man ska alltid utgå från barnets intresse, så att läsningen ger en intressant och meningsfull information till barnet. Annars upplevs läsningen som ett meningslöst mekaniskt tragglande. Det finns barn som har lärt sig att läsa med hjälp av serietidningar, fisketidningar eller fotbollstidningar eftersom de har velat veta allt om det som intresserat dem. Det finns vetgiriga barn som har lärt sig läsa i uppslagslexikon och önskat uppslagsverk i födelsedagspresent. Det kan vara svårt ibland då man möter barn som säger att de inte har några speciella intressen. Men då kan det vara bra att föreslå en bok som inte har så många sidor och som man vet att de flesta tycker om.
Texten måste vara lättläst och ha ett flyt, så att kontexten ger stöd åt förståelsen. Det är bättre att nivån ligger något under barnets förmåga så att de en stund får njuta av och uppleva att de faktiskt redan kan en hel del. Barn som har en långsam läsutveckling behöver få ligga på samma nivå ganska länge innan de går upp ett steg. Risken är annars att de blir deprimerade och tappar läslusten. Men barnen känner själva vilken nivå de klarar av och det ska man respektera. Inget barn som har en god läsförmåga vill ha lättlästa böcker eller lyssna på band, mer än tillfälligtvis.
Böcker om djur, havet, rymden, dinosaurier eller Kitty, Åsundens IF, Femböckerna, Sune, Berth och numera Harry Potter har många läsare.





En del läsläror har p.g.a. av ett pedagogsikt tänkande varit tråkiga. Liknande meningar har staplats på varandra för att barnen för att barnen skulle kunna utnyttja igenkännandet och för att de skulle kunna läsa ord med ett litet antal redan kända bokstäver. Vissa barn har gillat dem och troligen behövt dem. Barn som ville få ut något av sin läsning reagerade däremot negativt på de tjatiga och innehållslösa texterna. Men läsböckerna har blivit bättre med mer substans i texterna. Om man tror att det är lättare för ett barn att läsa korta meningar liknande telegrammeddelande så är man ute på hal is. Det hjälper inte att man försöker använda ett litet antal kända bokstäver. Inte heller böcker som är skrivna med talspråkstext fungerar bra. Jag har prövat ett antal tunna men spännande läshäften på barn i år 4, och funnit att även för dessa blir det oerhört komplicerat att förstå innehållet.
Det måste finnas ett flyt i texterna som gör att barnen kan ana vad nästa mening innehåller. Det är därför många elever har svårt att läsa OÄ- och MA-texterna själva. Självklart måste de nå en läsförmåga så att de även klarar dessa texter. Men innan dess bör aldrig ämnesböcker användas som lästräning om inte det är ett ämne som speciellt intresserar eleven. Det är bättre att de antingen får använda inspelade faktaböcker eller att föräldrarna läser för dem, så att de får mer tid över för upplevelseläsning.

Vissa barn, även svaga läsare kan dock ha lättare att minnas innehållet om de läser själva än när de lyssnar. Då kan det vara bra att man läser texten för dem först eller berättar innehållet så att de får en förförståelse och sedan läser själva.

En del barn vill inte läsa något frivilligt. Då kan det vara viktigt att ge dem "morötter" och uppmuntran. Det kan vara väldigt enkla saker. På Slättgårdsskolan minimerade vi bokomslag i frimärksstorlek så att vi får rum med c:a 20 böcker på ett A4-blad. Vi trycker svart-vitt på färgade blad med olika kulörer. Eleven får sedan välja vilken färg de vill ha. För varje bok de läst får de klistra en silver -eller guldstjärna. Det gör att de hela tiden ser sina framsteg, hur mycket de har gjort och ser ett tydligt mål. När bladet är fullt så har vi "Nobel Fest". Det innebär duk, ljus och svenska flaggan på bordet. Fika och högtidligt överlämnande av det inplastade lässchemat. Eleverna är väldigt stolta varje gång.

OBS! Protest mot "15 minuter om dagen""
Att använda Arne Tammers reklamslogan "ge mig en kvart om dagen" i samband med läsläxor för dyslektiker är verkligen kontraproduktivt! Det är det troligen för alla barn. Det gör att barnen inte fokuserar på läsningen utan endast på klockan och frågar flera gånger — "hur mycket är klockan" eller "hur många minuter är det kvar?" !!!! Det viktigaste vid läsning med dyslektiker är att man skapar en trivsam atmosfär och ger det stöd som är nödvändigt. Barnen måste få uppleva att läsningen som något positivt, mysigt och roligt och att texten som ska läsas intresserar barnet. Det går inte att ge samma medicin till alla patienter och inte samma läsläxor till alla elever, speciellt inte till dem som har lässvårigheter. Våga protestera om du märker att ditt barn avskyr boken eller texten som de påtvingats! Det finns barn som lärt sig läsa genom att de haft ett stort intresse för fiske. De har läst fisketidningar — pga att de är nyfikna och motiverade att lära sig mer om sin älskade fritidssysselsättning. Det vikigaste är inte vad de läser — utan att de läser!!






Det är inte ovanligt att dyslektiska barn är översynta. Det innebär att de ser bra på långt håll men svårigheter på nära håll. Därför uppmärksammas de inte alltid i skolans ögonundersökningar om inte skolsköterskan är extra uppmärksam på dessa barn. Det är därför extra viktigt att föräldrar och pedagoger är uppmärksamma på barnens beteende i samband med läsning. Barnen kanske läser mycket bra några minuter varefter de blir felläsningar på vart- och vartannat ord.
En del kisar med ögonen eller håller en hand för ena öga när de läst en stund. Man kan också se att en del barn lägger huvudet på sned för att få en bättre vinkel eller byter avstånd till texten. Ett känt fenomen är att barn med specifika lässvårigheter kan avläsa enskilda ord från mittpunkten på en skärm både bra och snabbt men har stora svårigheter att läsa en löpande text. För andra barn brukar det vara tvärt om att det är lättare att läsa en berättelse med hjälp av det stöd kontexten ger.
Märker man några av ovanstående eller andra signaler ska man vara angelägenom att barnen får en ögonundersökning av en ögonläkare och en ortoptist. Lässvårigheter beror sällan primärt på synnedsättning men det är viktigt för dessa barn att alla andra försvårande faktorer undanröjs. Vissa barn, oftast de med nedsatt motorik och koordination, kan ha svårt när ögonen passerar mittpunkten. Man kan enkelt undersöka det genom att ett barn ska fixera ettföremål som förs i sidled med ett avstånd från barnet på c:a 40 cm. Man kan då se att barnet följer ganska bra från början men varje gång ögonen passerar mittpunkten så tappar de fixeringen. Då bör man prata med skolsköterskan så att barnet kan få en undersökning av en ortoptist. Det kan innebära att barnet även har svårt för att fixera texten när ögonen måste röra sig horisontellt vilket innebär att de tappar raden eller rätt som det är inte vet var de befinner sig i texten.


Hjälpmedel

a) Glasögon kan behövas för att texten ska bli större eller för att reglera översynthet, brytningsfel eller skelningsproblem.

b) Om inte glasögon behövs men att barnet ändå tycker att det är jobbigt med liten text kan man förstora texter i kopiatorn och ställa in större text på datorskärmen. Arbetsblad kan skannas och bearbetas i dator.

c) Läslinjal kan vara ett hjälpmedel för att lättare fixera på rätt rad. Störs barnet av texten före och/eller efter ordet som ska läsas kan det behövas en linjal som bara har en liten genomskinlig yta.

d) För barn med motoriska svårigheter finns det lika plastsaker att sätta på penna för bättre grepp. Det finns även metallklumpar att sätta pennan i för att den ska bli tyngre för barn som inte har så bra utvecklat taktilt och eller kinestetiskt sinne. Pennorna kan behöva ett ruggat gummifält där fingrarna greppar för att lättare kunna skriva. Vissa kulspetspennor är utformade så.

e) Det finns även linjaler i metall med handtag på som passar för barn som har svårt att hålla linjalen stilla när de drar streck.

f) Inspelade band av böcker i många olika ämnen finns att låna eller att köpa. Kan vara en bra hjälp för många barn. Ämnesböckerna är mycket svårare att läsa än upplevelse-litteratur. Svårigheten har varit att spola fram till olika avsnitt men nu kommer Daisy med Cd-skivor där eleven kan trycka in rätt sidnummer och lyssna på det direkt vilket gör att det blir lättare att bara lyssna på de avsnitt eleven vill.

g) För barn med dyslektiska svårigheter och även för barn med ett annat modersmål är det bra att göra repetitionsfrågor inför prov. Då kan missuppfattningar rättas till och frågor som eleven har kan få sitt svar innan provet istället för efteråt.

h) Bra om baren kan lära sig memorera hela meningar. Det blir då lättare att skriva av från tavlan i klassrummet. Har barnen mycket svårt att skriva av bör de få en kopia av OH-underlaget eller en kopia av en kamrats antecknande.
I dag finns det elektronisk utrustning att fästa på Whitebord tavlan som kan kopplas till den dator. Det innebär att man kan få det utskrivet i olika färger vilket gör att man kan göra tydliga tankekartor åt barnen. Kostnaden är inte heller så stor, c:a 5-6000 Kr.

i) För barn som har svårt att komma igång med skrivandet kan det vara bra att köpa ett taligenkänningsprogram till datorn. Då kan barnet tala in sin text i en mikrofon och datorn skriver det sagda. För c:a 5 år sedan kostade Dragon-Dictate 25 000:- men år 2002 finns det liknande program för c:a 4000:- och de sjunker troligen ytterligare om allt fler efterfrågar dessa program.

j) Elever med lässvårigheter har rätt att få alla skriftliga prov muntligt. Då bör man läsa frågorna och låta barnet tala in sina svar på en bandspelare. Om man skriver ner deras svar finns det risk att man måste avbryta dem för att hinna skriva allt de säger och då händer det att de glömmer delar av svaret som de annars kan. Läser man in frågorna på en bandspelare och de talar in svaret på en annan så behövs inte ens extra personal för att genomföra provet.

k) Vissa barn kan vara hjälpta av att läraren har en mikrofon kring halsen och talar in viktig fakta i en banspelare. De kan ha den avstängd under övrigt arbete men starta den vid lektionsgenomgångar och vid förklaringar av begrepp och bakgrundsfakta.

l) OBS! Nyhet som kom ut 2006 och senaste ljudboken 2009.
Jag vill varmt rekommendera Bibo Digitala Bilderböcker som läses direkt i datorn. Det gör att man inte behöver varken bok eller Daisy-spelare. Allt finns på skärmen. Fördelen är att det är lätt att hänga med i texten. Barnen/Eleverna kan om de vill – endast lyssna på inspelningen och titta på bilderna för att få en riktig innehålls-upplevelse. Sedan kan de koppla på klicka fram texten och lyssna samtidigt som de följer med i texten. Då växlar sidorna automatiskt. Man kan dock inte sänka hastigheten på uppläsningen. När barnen/eleverna känner sig mogna för att läsa själva kan de stänga av ljudet och läsa i sin egen takt. Man väljer då ny sida med hjälp av ett tangenttryck. Böckerna bygger på klassiska sagor. Vill du kolla på demo-böckerna så kan du gå in på www.bibodigital.com





Barn ska alltid ha en känsla av att det är p.g.a. deras egen insats som de har lyckats klara en uppgift. Inte tack vare föräldern eller läraren. Därför är det viktigt med "hjälp till självhjälp". Istället för att säga ett svårt ord kan man hjälpljuda eller parallelläsa så att barnet får en känsla av att det är de själva som har läst orden. Frågemetodiken är viktig. Genom att ställa ledande frågor kan man, i väldigt många situationer, få barn att komma fram till svaren själva.
Det är bättre än att säga det rätta svaret. Säger man svaret känns det som ett misslyckande och de glömmer troligen svaret efter ett tag, men har de med hjälp av associationer och ledande frågor kommit fram till svaret så gör processen att de lättare kommer ihåg det vid ett senare tillfälle. Beröm dem när de anstränger sig. Även om resultatet inte är i topp. Har de gjort sitt bästa kan man inte mer begära, utan får acceptera att vi är olika. Om alla vore teoretiker, vem skulle då ta hand om de praktiska problemen i samhället.

Med vänliga hälsningar Arnold Bernström


© MULTILEX 2002-2004
Får ej användas i kommersiella sammanhang!
Tipsen får kopieras till föräldrar eller för eget bruk om källan anges!